Min första graviditet-Del 1. Innan graviditeten

När jag och min pojkvän hade flyttat in i vårt hus när det var färdigbyggt så började han direkt att prata mer seriöst om att skaffa barn (efter att han hade småpikat i 2 år).

Sen jag var 17 år så har jag drömt om att åka på en längre resa till Nya Zeeland. Jag känner flera som har varit där och flyttat dit och sett massvis med vackra bilder på stället, så efter det har jag känt att jag måste dit! Att jag hade kollat alldeles för mycket på Sagan om Ringen och drömt mig dit har inte heller gjort drömmen mindre. 

När jag blev lite äldre så började jag drömma mer och mer seriöst om att åka dit, och även planera det lite löst med min bästa vän. Efter att huset var färdigbyggt så kände jag att jag MÅSTE åka på resan som jag har drömt om så länge innan jag skaffar barn, som jag inte vill resa ifrån så många veckor i rad.

Vinter 2018 åkte jag och min bästa vän äntligen på mina drömmars resa och var borta och bilade både på norra och södra ön. Resan var allt jag någonsin drömt om och lite till! Sen var inte allt perfekt-till exempel bilen vi hyrde och skulle sova i kändes som att den borde köras till skroten direkt, men överlag så har jag bara bra minnen därifrån. 

När vi kom hem från Nya Zeeland på våren 2018 dröjde det någon månad och sen kände jag ganska snabbt att “nu är jag färdig med det jag vill göra innan jag skaffar barn, nu känns det som att tiden är inne”. Vi började då försöka skaffa barn.

Jag har varit både fodervärd åt avelskatter och fött upp katter själv så genetik delen av att skaffa barn är jag ganska insatt i. När vi försökte skaffa barn så började jag tänka en hel del på barnet som vi kanske skulle få, hur skulle den se ut, hur skulle personligheten bli, skulle det bli en mini Elina eller en mini Sebastian och vilka drag har vi som är dominanta och inte? Till exempel så nyser Sebastian när han tittar mot solen så med stor sannolikhet så skulle barnet göra det också och såna saker (ni vet såna där viktiga saker xP). 

Efter lite genetikfunderingar kring vårt barn så blev jag orolig då tanken slog mig att eftersom min morbror hade muskeldystrofi, så finns det en risk att jag skulle kunna vara bärare av sjukdomen.

För de som inte vet så är muskeldystrofi en sjukdom som det inte finns något botemedel mot (går dock att bromsa om det upptäcks i tid), som gör att musklerna i kroppen långsamt försvagas. Sjukdomen slutar alltid med att den drabbade hamnar i rullstol och många gånger även får respirator på grund av försvagad andningsmuskulatur.

Sjukdomen drabbar nästan bara killar då det är en sjukdom som sitter på x-kromosomen. Eftersom killar endast har en x-kromosom så bryter sjukdomen ut. Hos tjejer (som föds med två x-kromosomer) så bryter sjukdomen inte ut om de har en sjuk x-kromosom. De blir istället friska bärare av sjukdomen och kan föra den vidare till sina söner. Tjejer kan i extremt ovanliga fall också få muskeldystrofi (om de är bärare och den friska kromosomen får en mutation). 

Efter timmar av sökande om information om sjukdomen och nedärvning så räknade jag ut att det finns en 12,5% risk att jag skulle kunna vara bärare av sjukdomen. Om jag skulle jag vara bärare av muskeldystrofi och vi skulle få en son så är det 50% risk att han skulle få sjukdomen. Eftersom sjukdomen sitter på x-kromosomen och jag isåfall skulle ha en frisk och en “sjuk” x-kromosom. Söner får som många kanske vet en x-kromosom av sin mamma och sin y-kromosom av sin pappa. Så det skulle vara ett lotto med 50% risk om jag var bärare. 

En vintermånad när den här hemska tanken (och efter alla uträkningar) slog mig så kontaktade jag min hälsocentral för att få kunna kolla upp det mer om jag var bärare eller inte. Efter månader av telefonsamtal och slussningar överallt var det en läkare som sa att de skulle skicka remiss till neurologmottagningen. 

Veckorna gick och vintern blev till vår och försommar. Jag tänkte inte allt för aktivt på det när det ändå hade gått lite mer än ett år sen vi började försöka skaffa barn men inte lyckats. 

Vi tog kontakt med fertilitetsmottagningen då vi hört att det kunde ta lång tid att få tid hos dem. Hos de skulle vi få göra en utredning om varför vi inte hade lyckats bli gravida än. Där fick vi göra lite olika kontroller och jag fick en tid för att göra en spolning. Vi hade halvt gett upp att det skulle fungera att bli med barn den “naturliga” vägen och hade börjat kolla upp hur ivf går till och börjat prata om adoption. 

Efter att jag hade gjort spolningen så försökte vi runt när jag borde ha haft ägglossning som vanligt. När man har försökt så länge att skaffa barn så slutar man efter en stund tänka på ägglossning och mens och glömmer bort veckorna helt. 

När det inte fungerade att bli gravida så var det i alla fall skönt att sommaren hade kommit och att semestern var nära. Jag såg många långa kvällar på altanet med ett glas vin i handen framför mig. 

Men en vecka efter midsommar slog det mig att “vänta här nu, borde inte jag ha fått mens för några dagar sen”? På morgonen efter tog jag ett clear blue graviditetstest med veckoindikator. Efter vad som kändes som en evighet så började testet blinka “gravid”. Jag trodde inte mina ögon utan fortsatte stirra på testet och efter en till evighet så började det blinka “2-3 veckor”. 

En del av mig blev väldigt glad, men den största delen av mig blev helt panikslagen. 

...fortsättning följer...