Min andra förlossning

I text för dig som inte vill kolla på videon:

Det som skulle bli en lugn och harmonisk andra förlossning där jag skulle jobba länge med andningsövningar, meditationer, andra yogaövningar och filma lite dokumentär från förlossningen blev inte riktigt som jag hade tänkt: 

I torsdags (12 augusti -21), mitt under en inspelningen av en yogaklass till mitt medlemskap kände jag första antydan till mensvärk under den här graviditeten. Då det kändes väldigt svagt och fortfarande var 2 veckor kvar till beräknad förlossning tänkte jag inte mer på det. Jag filmade klart klassen och två till kortare videor. 

När jag duschade efteråt kände jag att de var väldigt svaga värkar, som mensvärk men ganska regelbundna och tänkte att det var bäst att ringa hem Sebastian om det skulle bli värre. Jag tänkte att det lika gärna kunde vara förvärkar som jag kände av på grund av att jag hade tränat. Varken under den här eller förra graviditeten har jag fått förvärkar, så jag vet inte hur de skulle kännas för mig. 

Sebastian och Noel som hade varit iväg och spelade discgolf kom hem, och vi lekte med Noel som åkte rutschkana i trädgården. Mina värkar blev starkare och starkare och jag började känna att "det är på riktigt, vi kommer nog snart ha två barn". 

Vi ringde barnvakterna som skulle komma direkt efter de tagit covid vaccin 14.30. Sebastian gick och la Noel och jag började packa ihop och förbereda det sista inför att åka in. Efter lite filmade av baby mama dance och lite fotografier av magen (ni vet sånt där som är prio att göra när värkarna startar) så började det kännas värre och värre. Värkarna gjorde ondare och varade framförallt väldigt mycket längre. 

Jag ringde till förlossningen som sa att vi inte skulle vänta för länge med att åka in, eftersom det är andra barnet och första förlossningen gick ganska snabbt. Så när barnvakterna kom strax innan 15.30 så åkte vi in till förlossningen direkt.

Precis som förra gången så var bilresan till förlossningen rätt plågsam. På den 10 min långa bilresan mellan oss och sjukhuset har vi vad som känns som oändligt många fartgupp den närmaste vägen (i verkligheten högst 10). Att åka fartgupp samtidigt som en värk kommer är inte att rekommendera! Då kan det hända att det blir nåt skrik "ta den på din sida!". 

Framme vid förlossningen fick jag direkt komma in i ett förlossningsrum och blev snabbt uppkopplad på ctg kurva. Vid 16 undersöktes jag och var öppen 5 cm. Mina värkar blev värre och värre och kändes som att de var en evighet långa, de följdes av några sekunders frid emellan. Inte alls som förra gången då jag fick en paus mellan värkarna. När första tog slut nu så kom nästa ofta bara några sekunder senare. 

Barnmorskan frågade om jag ville försöka hinna få epidural lagt och att vi isåfall bör göra det nu. Då jag senaste timmen knappt haft nån paus i värkarbetet (och såg framför mig hur det här skulle hålla på i ett antal timmar till) så tackade jag ja. Lustgasen som jag hade kände jag att den inte gav nån effekt alls den här gången, inte som förra gången då den var fantastisk. 

15 min senare kom narkosläkaren och började förbereda. Medans jag låg på sidan och epiduralen skulle läggas så kände jag hur vattnet gick som en tsunami i två-tre omgångar. Jag kände ganska snabbt att jag fick lite effekt av epiduralen och kände att jag längtade tills jag kunde full effekt och få lite rum för återhämtning. 

Efter man har lagt epidural måste man vara övervakad och liggandes/sittandes i 30 min innan man får gå upp. Jag kände mig väldigt kissnödig efter att vattnet hade gått och räknade tiden tills jag fick gå på toa och röra på mig vid gåbordet. 

Undersköterskan som övervakade mig frågade mot slutet av övervakningen om jag kände mycket tryckkänsla neråt I värkarna. Det var inget jag hade tänkt nå vidare på men jag kände efter i två värkar och kände att jo men det gör jag. 

Hon gick sen ut för att hämta en barnmorska som skulle kontrollera igen hur öppen jag var. Jag kände då ganska snabbt hur nästa värk började komma och jag började direkt suga på lustgasen.

Men den här värken kändes inte alls som de tidigare. Nu kände jag (som vid förra förlossningen) instinkten att råma som en brunstig älg, och det extrema trycket neråt. Jag tar bort lustgasen och skriker till Sebastian "hon kommer NUUUUU!". Han slänger sig på larmklockan då vi var ensamma i rummet och springer till dörren för att hämta personal.  

Barnmorskan och undersköterskan kommer snabbt inspringandes samtidigt som jag lägger mig på sidan. Barnmorskan kommer upp till mig och håller emot. Jag får sen en kortare värkpaus och barnmorskan guidar oss i hur jag och Sebastian ska hålla upp mitt ben, innan nästa värk kommer lika snabbt den. 

I nästa värk krystar jag på barnmorskans signal och när hon kommer ut guidar barnmorskan mig att lyfta upp henne på bröstet. Upp på bröstet kommer en stor bebis som är vit av fosterfett och inte skriker.

Jag ser att hon andas men blir såklart panikslagen. De torkar av henne när hon ligger på mig och strax efter lägger jag henne på mitt bröst, då hugger hon direkt tag i bröstet och börjar äta. Jag hade önskat en ganska sen avnavling, och mycket egentid med bebis efter födseln. Men efter 6 minuter känner de att de måste navla av och ta henne till barnbarnet och undersöka henne. 

De frågar om jag vill att Sebastian ska följa med henne eller vara kvar med mig. Jag vet inte om jag har sett för många konstiga filmer eller så, men jag har alltid haft en oro att mitt barn skulle bli utbytt och förväxlad på förlossningen. Jag vet att det är högst osannolikt, men oron har funnits där inför båda mina förlossningar. Jag säger direkt att han ska gå med henne hela tiden och de går ut. 

Efter de har gått ut ville moderkakan inte släppa direkt så jag får krysta ut den tillsammans med barnmorskan som drar i navelsträngen. Sen blir jag undersökt och sydd ett stygn. Under tiden fick jag uppdateringar om hur det gick med Othilia. Hon hade rätt låg syresättning och fick syrgas för att få upp den. 

Efter att de var färdig med undersökningarna på mig efter förlossningen, gick jag på toa och duschade och gick sen till barnbordet där de precis hade börjat med ultraljud på Othilias hjärta. Barnmorskorna som var med blev lite förvånad när jag kom och ställde mig med de "kommer du gåendes här-har inte du FÖTT BARN precis?" 😂

Precis innan jag kom hade Othilia slitit ut syrgasen på egen hand och blivit lite piggare. Efter att läkaren gjorde en väldigt noggrann undersökning så fick vi till sist gå tillbaka till förlossningsrummet, där vi får vara ensamma och får de klassiska förlossningsmackorna. Vi blir kvar på förlossningsrummet i ett antal timmar då de diskuterar om vi ska läggas in på neo eller bb. 

Vid 22 tror jag blir vi inlagda på BB i ett fantastiskt fint och stort rum. Under natten så kollar de syresättningen hela tiden och blodsockret varannan timme då det också var lågt. I tre dagar och två nätter blev vi kvar på BB och fick göra massvis med kontroller av syresättning, blodsocker, läkarundersökningar och sondmatning,  innan vi sen äntligen får åka hem. 

Både jag och Sebastian är väldigt nöjda med bemötandet av all personal som vi har träffat under den här tiden! Personalen på förlossningen var helt underbar, även fast det blev lite stressat där till en början. Alla läkare vi har varit i kontakt med har varit jättebra och väldigt noggrann så man har känt sig helt trygg. Framförallt Nick som vi träffade en del när Noel var nyfödd också är HELT FANTASTISK!

Det har varit lite skriverier på senaste tiden om BB på Gävle Sjukhus, att många inte har varit nöjda. Det var ingenting vi märkte av alls, vi fick ett fantastiskt bemötande av alla där och är väldigt nöjd med allt! 

Allt som allt så var det en väldigt bra förlossning, även om det gick lite fort och nästan ingenting blev som jag hade hoppats eller tänkt:

• jag hade INTE räknat med att hon skulle komma ut på två krystvärkar
• jag hade inte tänkt att hon skulle komma ut och vara så medtagen (vilket de säger inte är ovanligt när det går så snabbt)
• jag hade inte räknat med att vi skulle vara tvungen att stanna i tre dagar på BB (hemlängtan till min kära, sköna säng deluxe)
• jag hade hoppats på att hinna ta gravidbilder med min kompis som är fotograf innan förlossningen. 

Men även om ingenting blev som jag hade hoppats så blev allt bra till slut. Othilia är här och är fantastiskt älskad från första stund!