Mina tankar efter en kattförlossning

Det här inlägget skrev jag för ett antal veckor sedan när en av mina katter födde kattungar men kom på att jag inte har postat än: 

Jag sitter bredvid min katt som ska föda kattungar och förundras över hennes lugn. Jag kan inte låta bli att dra paralleller mellan en kattförlossning och en människoförlossning. Jag har i många år fött upp bengaler men det är inte förrän nu som det känns som att jag reflekterar djupare över det. 

Efter jag har satt mig in mer i allt rörande graviditet, och börjat hålla kurser i gravidyoga med mycket mer än bara den fysiska delen, så känns det som att jag ser på det på ett annat sätt än tidigare...

Jag blir både imponerad och förundrad över vilket fantastiskt lugn katten har, och hur hon gör allt precis som vi människor borde göra under våra förlossningar: 

Jag märker att hon hela tiden håller sig lugn även fast det gör ont. I varje paus mellan värkarna lägger hon ner huvudet och vilar. Hon byter position då och då, men inte för att hon är stressad och jagar efter en position som inte gör lika ont utan lugnt flyttar sig till ett annat ställe i bolådan. 

Då och då kan det komma ett väldigt lågt mjau från henne men inte mer än så. För det mesta ligger hon och fokuserar och går in i sig själv. För att inte störa hennes fokus går jag inte in och klappar på henne i onödan. 

Det är precis så här det är optimalt att en människoförlossning går till:

• Att den födande kan hålla sig lugn.
• Att hon passar på att vila i värkpauserna-kraften och orken man får av det kommer att behövas under utdrivningsskedet (och sen som förälder).
• Att hon håller sig i rörelse, men inte på ett stressat sätt utan lugna förflyttningar för att hjälpa bebisen neråt. 
• Om hon gör ljud så gör hon lugna och mörka ljud, inga höga toner eller panikskrik.
• Kvinnan som föder har stöd om hon vill och behöver. Men får möjligheten att vara ifred och gå in i sig själv under värkarbetet. 

Precis så här vill jag se att människoförlossningar går till! 

Jag vet inte om man kan säga att det gick så här bra för katten som födde för att hon har gjort det förut, eller för att hon tog fram sina djuriska instinker och krafter. 

Jag har sett flera kattfödslar som inte har gått lika bra. Då honan istället springer runt i panik, skriker högt och inte lugnar ner sig vad man än gör. Jag har inte varit med om många såna förlossningar tack och lov. Men dessa förlossningar slutar oftast med kejsarsnitt. 

Jag tycker att det visar ganska starkt och tydligt hur viktigt det är att stressa ner. Inte låta smärtan eller paniken ta över. Nu är det inte så att man direkt kejsarsnittar en kvinna som blir rädd. Det är lite enklare att kommunicera med en människa som ska föda, och hon övervakas på ett helt annat sätt än hur en kattuppfödare har möjlighet att övervaka en katthona som ska föda. 

Men jag tycker ändå att parallellerna emellan är väldigt bra och viktiga att reflektera över hur mycket inställningen kan göra åt hur förlossningen går till. Och hur kvinnor oavsett ras (eller djursläkte kanske) har den här förmågan inom sig att föda fram ett barn, att kvinnan och kroppen instinktivt vet precis vad den ska göra.